 |
”Cirkus LarWass” Kennelträffen 2003 Följande sida har komponerats ihop med text av Tommy Eriksson, som äger LarWass Satisfait de Soi "Timer" och Trotsa Blonde de la Tour Saint Genin och foton som tagits av Irene Nyström, som äger LarWass Grisette Amber "Wilma"... Bilder ljuger inte, men delar av texten KAN vara påhittat... Namnet Anna är fingerat... 
Lördag i juli, en dag att minnas... Man var lite oroliga på brukshundklubben, för att man i ett svagt ögonblick lovat Anna, att hon skulle få låna klubbstugan och träningsplanen till sina valpar och deras familjer. Många medlemmar i klubben, såg i sina drömmar hur klubbhuset brann ner till grunden och att planen skulle se ut som en attack från hundratals hungriga vildsvin. På morgonen kom Anna till klubbhuset och förberedde dagens övningar och med flera kilo fjärilar i magen, så ringde hon till en väninna, som bodde hundra meter från klubben och bad henne komma tidigt och hjälpa henne. Men som gud säger, sent skall syndaren vakna, och väninnan kom bland de sista. Först på plan, var de hundköpare som hade längst att åka, för de hade inte en aning om hur lång tid det skulle ta och sen var de ju Briardägare och visste att det kunde hända vad som helst efter vägen.
Vid elva, när mötet skulle börja, hade 10 procent kommit och det är en bra siffra för de här hundägarna. Klockan halv tolv var nästan alla på plats. Vissa hade vänt efter halva vägen på grund av punktering och en hundköpare hade slarvat bort bilnyckeln och hade ingen reserv. Ingen av de övriga höjde på ögonbrynet, när de fick höra vad som hänt, utan var glada att det bara var en som gjort detta. Man drog sig till minnes vissa utställningar, där man kommit i sista stund och kastat in hunden i ringen för att hinna ställa ut. En del har åkt till andra delar av Sverige i tron att de åkt rätt. Anna tittade ut över planen med så många av sina valpar och fick en liten tår i ögat av glädje. Man ska inte gå samtidigt som man får en tår i ögat, dricker kaffe och röker på samma gång. Man kan inte dricka John Silver och det är svårt att röka kaffe.
Man hälsade på alla och en var. Man såg förbryllade ut när man fick veta att ens hund hade just denna hund som syster och att den hunden där, var mamma till alla hundar där. Frågetecknen haglade över planen och det tog två timmar att få koll på vem som var vem och hade vilken hund, från vilken kull. Man presenterade sig inte med sitt eget namn, utan talade om vad ens hund hette, för att inte förvilla för mycket.
Anna ville ha kort på alla sina valpar och ville att man skulle komma till henne i samlad trupp och i kullordning. ”Kaoset” var ett faktum och utan sin dotter och sina lika förvirrade väninnor, hade det inte blivit några kort. Ägarna till hundarna visste knappt själva vilken kull deras hund tillhörde och som små lydiga hundar, kom de när Anna kallade på deras hundar. ”Det” var en syn för gudarna. Nu hade ju gudarna redan sett nog, och ett svart regnmoln kom sakta inglidande över planen. Det var som om gudarna drog ner rullgardinen över bygden. Men regnet väntade lite och fotograferingen hann bli färdig.
Anna hade sen på sitt schema, en liten genomgång om hur man sköter sin Briard. Hon samlade alla i en ring runt sig och skulle på en seriös uppfödares maner, visa sina valpköpare hur man vårdar och kammar sina hundar. Hon började med att ta upp en borste ur sin väska och sa med en myndig stämma, att den här sortens borste är totalt värdelös och bör inte användas. Man såg nästan alla försöka dölja sina borstar. Man kunde senare på kvällen hitta en uppsjö av ”dåliga” borstar i kommunens enda soptunna. Anna fortsatte sin kurs i pälsvård, med att visa att hunden aldrig fick vinna och hade hundarna kunnat skratta, så hade skratten ekat över planen än i dag.
Men nu är ju hundarna inte utrustade med skrattets gåva. Hennes hund kämpade ett tag för att få makten, men en envis Anna är inte att leka med. Hon visade hur man skulle ta bort tovor i pälsen och hälften av alla försökte gömma sina hundar, så ingen skulle se deras tovor, som just denna dag verkade vara så stora att de hängde som druvklasar på hunden. Hon visade hur man klipper klorna och sa i samma veva, att man kunde ställa hunden på ett bord. Men nu var det ju en del som hade provat att ställa sin hund på ett campingbord av typen vik ihop och glöm bort. Hunden på bordet och efter en sekund rörde hunden på sig och bordet var ett minne blott. Den hunden skulle inte för allt smör i småland, ställa sig på ett bord igen.
Många frågor blev det i denna stund av allvar och de flesta gick att lösa med jodopax och vatten. Man kunde fixa problem med att man klippt klorna för långt, till geggamoja i snoppen. Men man kunde inte ta bort tovor med jodopax. Anna talade också om att man inte skulle behandla sin hund som en liten stackars krake, som hela världen är elak emot, utan man måste vara bestämd. Nu hade nog hälften av hundarna skrattat ihjäl sig om de kunnat skratta. För är det något som de får höra, så är det husse och matte gulla och prata som om det var små bäbisar man hade med sig och inte en hund på 30 kilo, som skulle kunna döda ett större villebråd på bråkdelen av en minut. Anna pratade och hundarna skällde. Man kunde se hussar och mattar brottas med sina hundar i hopp om att någon gång vinna, men som vanligt var det hunden som vann och matte och husse fick bita i gräset. Man tillbad de högre makterna om hjälp, men som vi sa förut, hade de dragit ner gardinen. Anna påvisade att Briarden var en ras som gjorde allt för att vinna en seger och hela tiden var det en kamp om att ha det så bra som möjligt. Det var ingen som sa emot, utan alla tittade ner i gräset.
Nu hade gudarna fått nog och regnet började falla och man kunde se ett virrvarr av hundar, hussar och mattar som desperat försökte hinna till bilarna och veva upp fönstren och få in hundarna i bilen. Man samlades i klubbstugan och fortsatte sina samtal, men nu skulle det handla mer om utställningar och hur man skulle vara klädd. Killarna skulle ha kort-kort och damerna skotskrutigt eller nånting sådant. Ingen var nog säker på vad som sades. Man kanske skulle ha en sammetsväst på sig och visa sitt rätta jag eller fria till domaren. Man pratade om att det var bra att ha ett utställningstält och alla började småfnissa, när man kom att tänka på Annas bravader med sitt tält. Man var övertygade om att det räckte med att hålla ordning på sin hund och inte jaga tält över halva bygden. Anna talade om att hon började få ordning på sitt tält, men det var efter att hon märkt alla pinna i den ordning som de ska sitta. Hon hade monterat sitt tält i så många olika ställningar, att sexexperterna hade blivit avundsjuka på henne, för hon kommit på fler ställningar än de. När de hundmatstillverkarna fick se tälten på utställningarna, kunde de inte dra sig till minnes att deras reklam skulle se ut så, men man kan ju glömma en del, trodde de.
Dagen började lida mot sitt slut, och en karavan med Briardägare lämnade klubbens område och när man passerade byns enda affär, så kunde man se bygdens brandbil och dess personal dra en suck av lättnad. Ingen eldsvåda och inga skador. Man ritade ett kors i taket i affären och livet återgick till det normala. Men man visste inte att ”Cirkus Larwass” planerade ett nytt möte och att klubben återigen skulle bli föremål för deras framfart. Men det man inte vet, det lider man inte av. Anna åkte hem till sin man, som tittade på henne och sa. Jaha, när blir nästa gång orten ska klassas som katastrofområde? Anna tittade på honom och sa att nästa gång blir det grillparty på tomten och han ska få vara grillmästare om han inte passar sig. Han lovade att gå ut med alla hundar varje morgon i en månad om hon bara släppte den iden hon hade. Anna skrattade när hon gick in och satte på kaffet. Men iden var kläckt och nu var det bara en tidsfråga. Tack Irene för alla underbara kort du delar med dig av... Tack Tommy, för din otroliga observationsförmåga och att du sedan får det på pränt... Tack ALLA ni som kom !!! Hoppas vi ses snart igen.... och ni som inte kunde komma... ...missa inte nästa gång !!! Ylva & Maria |
